Jag önskar att dagarna kunde vara som denna.
Jag minns att jag låg i soffan i vårt nya hus, jag hade en skola att gå till med vänner att umgås med. Att ligga på soffan var ingenting jag brukade göra. Jag hade en häst att ta hand om och åkte dit vareviga eftermiddag och varje gång var jag lika glad. I stallet mådde jag bra, likaså hemma, med familjen, vännerna och pojkvännen.
Ibland undrar jag vad jag har kvar.
Jag har inget stall att må bra i, och mina vänner där. Jag har ingen skola att gå till för att sysselsätta både hjärna och kropp, för att slippa tänka på allt annat. Inte heller har jag samma familj och inte heller någon att sova brevid.
Vad har jag som gör att jag mår bra? Vad håller mig på banan? De enda jag kan tacka är mina vänner som får mig att hålla ut och inte tappa greppet helt. Vänner är det bästa man kan ha.

Förresten så har det kommit in dåligt med motiveringar på vem bloggaren ska bli. Liksom enbart en, som förövrigt har satt ribban högt. Men fler motiveringar önskas!

Nu smakar min mun usch så den ska få en dusch. Vi hörs i morgon igen. I bet on it.

P