Så med reflektion över mina tre senaste inlägg så ska jag precis lämna av Herr Vardag på busshållsplasten. Jag ska nämligen åka och rida Nenya, Annas häst, om en stund. Efter det ska pappa och jag åka och veckohandla. Något man inte gör varje dag direkt.
Får väl se om Herr Vardag beslutar sig att sova hos mig eller Sarah i natt. Vi verkar ha delad vårdnad om honom nu. Han har dessutom läst alla tidningar som går att läsa så de ligger i en hög på mitt sovrumsgolv tillsammans med dammråttorna. Ska väl ta itu med det om det visar sig att han kommer hit i kväll. Vi får väl se.

I morgon är det pyjamasparty och Herr Vardag är inte bjuden. Han blir nog rätt ledsen, men han gillar ju inte spontana grejer så han skulle vara med Sarahs familj då. Skönt, slippa honom lite och festa till tillvaron lite.

Hörs då, måste skjutsa Herr Vardag nu.

P

Upplösningen

I lägenhetens lilla kök sitter vi alla tre och äter. Jag, min flickvän och Herr Vardag och har taco-kväll. Vi äter under tystnad.

- Jättegott, jag älskar taco! säger jag

- Jag vet, svarar hon

Sedan är det tyst igen. Allt som hörs är taco-skal som bryts och vårt tuggande.

- Oooops! Nu börjar Robinson, säger Herr Vardag och tar sin tallrik med sig och börjar gå mot vardagsrummet.

Jag och Herr Vardag avslutar middagen framför Robinson. Det är spännande, verkligen spännande. Den här kvällen är det två andra som snackar skit om varandra, inte alls samma som förra gånge.
Min flickvän kommer ut ur köket.
-Du...
- Mmm, svarar jag utan att ta blicken från TV:n
- Du?
- Mm, vad är det?
- Kan vi inte gå på bio i stället?
- Bio i stället för Robinson?
- Ja, och tar ett par tre drinkar efteråt?
Jag börjar få svårt att välja. Hon fortsätter:
- Och sen kanske..., hon biter sig lite i underläppen för att reta mig. Hon vet att det fungerar.
- Men han då?
Hon nickar mot Herr Vardag. Han sitter och sover. Det rinner saliv ur mungipan som bildar en liten salivros på hans grå skjorta.
Försiktigt reser jag mig upp, så att han inte ska vakna. Tassar fram mot ytterdörren. Vi är precis framme när den spruckna apans röst ekar.
- Vart ska ni?! Det är snart ö-råd!
Upptäckta. Vi som var sp nära. Jag ger upp. Börjar gå tillbaka mot soffan.
- Vi ska på bio. Ska du med, frågar min flickvän mot Herr Vardag.
- Nej, gå ni. Jag stannat här.
Jag kan knappt trö mina öron.
- Vad sa du?
- Gå ni. Jag sitter hellre här och luktar på blommorna när de vissnar. Och får jag tråkigt kan jag alltid fixa lite dammråttor eller mögla till tomaterna i kylskåpet.
- Så du hänger inte med?
Han skakar på huvudet.
- Jag gillar inte snabba ryck. Rutiner är min grej. Gå nu. Låt mig se klart programmet.
- Okej.
Vi drar oss mot ytterdörren. I hallampans sken ser jag hur söt min flickvän egentligen är. Det var länge sedan jag såg henne så. Hennes ögon glittrar.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig mer-
- Säkert.
Jag kysser henne.
- Kom nu, säger hon. Vi måste skynda oss om vi ska hinna.
Hon går ut i trapphuset ochy trycker upp hissen. Jag tittar in i vardagsrummet. Där sitter han, Herr Vardag, och tittar på sitt älsklingsprogram, Robinson.
- Du... Tomaterna, tror du att du skulle kunna låta dem vara? Jag ska ha dem på mackan i morgon bitti.
- Jag kan inte lova någonting, svarar Herr Vardag utana tt släppa TV:n med blicken, jag har ett jobb att sköta. Du ska vara glad om du slipper mig lite då och då.
Jag inser att han har rätt.
- Okej. Vi ringer om vi blir sena.
- Ta det lugnt. Jag somnar ändå vid tio.
Jag låser dörren. Tittar på min flickvän. Hon är söt även i trapphusets kalla lysrörssken. Hissen stannar. Hon öppnar dörren och håller upp den åt mig.
- Kommer du då?
- Nej.
- Va?
- Sisten ner! skriker jag och börjar springa nerför trapporna.
- Nä nu!
Hon släpper hissdörren och springer efter.
- Du vinner aldrig.

Fördjupningen

Jag kysser hennes nacke. Sakta. Lyfter upp hennes hår för att komma åt överallt. Hon sitter i soffan och läser med jag vet att det brukar funka. Snart blundar hon och börjar känna efter. Där! Nu slöt hon ögonen. Jag böjer mig fra och kysser hennes öra. Hennes andhämtning blir tyngre. Hon vänder sig mot mig och kysser mig sakta. Det var länge sedan det kändes såhär skönt. Min hand letar sig in under hennes tröja, upp mot bröstet.

- Är inte klockan åtta snart?!

Rösten skär genom luften som skriket från en galen apa.

Herr Vardag sitter i fåtöljen bredvid soffan. Jag kommer av mig.

- Är det inte Ally McBeal vid åttatiden?

Herr Vardags röst ekar i rummet. Han stirrar på oss. Hon slutar kyssa mig och tittar på klockan.

- Kan vi inte skynda oss lite? Ally McBeal börjar åtta.

Hon kysser mig på halsen. Skynda oss?  Det är som all upphetsning är som bortblåst. Hon drar upp min skjorta och börjar kyssa mig på magen. Men det känns inte som förut. Inte när han sitter i fåtöljen och tittar på. Iaktar.

- Vad glor du på? säger jag argt.

- Er, såklart, sbarar han utan att vika en tum med blicken.

- Fattar du inte att du pajar ett schyst förhållande genom att hänga efter oss hela tiden?

- Jag förstår inte vad du menar, svarar han med sin torra, sprucka röst.

- Hur kan du inte förstå? Du är ju efter oss hela tiden! Inte ens när vi åkte på semester fick vi vara ifred. Tre dagar på Mallorca, sen kom du med dina resväskor!

- Älskling, försök slappna av, säger hon och fortsätter kyssa mig på magen.

Men jag kan inte slappna av. Inte när Herr Vardag sitter och snyter sig i fåtöljen, två decimeter ifrån oss.

- Så fort du kommer in i rummet så dör allting! Det är som att du luktar hårbotten! Gammal hårbotten är allt jag kan tänka på när du är med!

Herr Vardag verkar inte ta åt sig. Han bara fortsätter titta på oss.

- Jag förstår inte vad du menar. Det är mitt jobb. Jag ska leva tillsammans med er tills ni skiljer er eller en av er dör... oooops! Nu måste ni snart ner i tvättstugan om ni ska hinna till Ally!

Min flickvän tittar på klockan.

- Skynda!

Men det känns inte bra längre.

- Hörrö. Det funkar inte. Det känns som om vi känner varandra för väl. Som om det hela gick för fort. Tycker inte du det?

-Jag vet inte, kan vi inte försöka ändå? säger hon och försöker dra ner mig i soffan.

- Nej, sluta... Jag har nästan ont i huvudet. Allvarligt, jag vet inte om jag är redo för ett förhållande än. Alltså jag kom ju precis ur ett förut och kanske att jag inte har varit ensam, för mig själv tillräckligt...

Hon nickar Hon har varit med om det här förut. Hon ser sorgsen ut där hon sitter i soffan.

- Dessutom är det innebandy i kväll och jag har inte varit där på över tre månader.
Jag reser mig upp. Börjar plocka ipordning träningskläderna från garderoben.
- Kan inte du ta tvättstugan i kväll? Så kan jag ta ett par öl med grabbarna efter bandyn?
- Okej, svarar hon.
- Sjysst! Vi ses.
Jag slänger prylarna i väskan och sticker.
Hon sitter ensam kvar. Eller egentligen inte ensam. Herr Vardag sitter bredvid.


Fortsättning följer.

Del 1.

Problempresentationen

Vi ligger omslingrade i sängen. Nakna. Jag känner hennes andning mot min nacke. Förutom några ostrukturerade dagar på jobbet har vi legat såhär i snart tre månader. Hånglat. Älskat. Hyrt video. Älskar. Hånglat. Fnissat. Tagit alldeles för långa sovmorgnar. Hånglat. Älskar. Brottats. Haft kuddkrig. Hånglat. Älskat. De bästa tre månaderna i mitt liv. Hånglat. Älskat.

Hon börjar kyssa mig i nacken. Jag älskar när hon gör så. Jag ryser i hela kroppen. Jag får gåshud på varenda millimterer av min kropp. Hjärnan kopplas ur och allt som finns i hela världen är hennes mun mot min hud.
Plötsligt rivs stämningen sönder. Det ringer på dörren.
- Låt det vara, säger hon och fortsätter upp mot mitt öra.
Jag försöker lägga mig tillrätta igen. Jag vill att det ska bli lika skönt som innan. Det blir det inte.
- Undra vem det kan vara?
- Någon som vill sälja något kanske, svarar hon, ligg still!
Ringningen övergår i knackningar. Knack, knack, knack.
- Låt dem tro att du inte är hemma!
Knack, knack, knack.
- När, jag måste kolla vem det är. Det är söndagsmorgon, vem kan det vara?
Jag virar det ena täcket runt min midja och går ut i hallen. Tittar ut genom dörrkiken. I trappan står en man. En liten, grå, glåmig man i brun kostym. Han ser ut som att han jobbar på någon statlig instutition. På administrationsavdelningen. Han tittar rakt in i dörrkikens lins. Stirrar mig stint i lgonen.
- Ja?
Mannen ägna mig knappt en blick. Han tittar förvi mig, in i lägenheten.
- Jag ska bo här.
Hans röst är så torr och så knastrig att det isar i bloget. Det skär i genom luften som ljudet av naglar mot griffeltavla.
- Va? Vad snackar du om?
- Jag ska bo här från och med nu!
Han tar ett kliv in i hallen, men jag ställer mig i vägen. Han stannar upp. jag vänder mig mot lägenheten och ropar:
- Älsking, vet du nåt om att nån ska bo här?
- Klart jag inte gör, svarar hon inifrån sovrummet och fortsätter, kom hit, jag är inte klar med dig!
- Nej, sorry, alltså. Det här är min lägenhet. Tyvärr, du har nog kommit fel...
Mannen suckar djupt. Han går tillbaka till trappen. Äntligen.
- Nu är det nog inte ni som bestämmer om jag ska bo här eller inte. Så är det bara.
Innan jag hinner stäga dörren kastar han in två bruna, slitna resväskor i hallen. Han tränger sig förbi.
- Jag kommer att bo hos er från och med nu.
Han stannar upp vid hallens enda tavla. Betraktar den. Tar tag i ramen och hänger den lite på sniskan. Han tar ett kliv tillbaka och ler nöjt.
- Och det spelar ingen roll om ni flyttar, för då kommer jag bara efter.
Han fortsätter in i lägenheten. In mot sovrummet. Där ligger min flickvän i sängen. Jag springer ikapp mannen och ställer mig i vägen för honom.
- Hörrö, vad gör du? Älskling, ta på dig kläder!
Han snerglar in i sovrummet.
- Jo, nu är jag ett hundra procent säker på att det är här, säger han med sin torrt sakliga röst och fortsätter, men låt inte mig sötra. Forsätt me det ni höll på med. Det är lika bra att ni vänjer er vid att jag är här. Jag kommer alltid att finnas vid er sida, vad ni än gör.
- Älksling? Har du tagit på dig kläder? Den här dåren är på väg in i  lägenheten!
Min flickvän kommer ut i mina träningsbyxor och en skjorta som också är min. Jag börjar förklara vad som har hänt.
- Alltså, den här lirarn bara knatar rätt in i lägenheten...
- Förlåt, jag har ju inte presenterat mig, säger den grå mannen och skrockar lite för sig själv, som om det vore kul. Mitt namn är...
- Åh, herregud. Det får inte vara sant!
Min flickvän är tvungen att hålla i sig i dörrmarmen, så chockad blir hon när hon inser vem som tagit sig in i lägenheten.
- Det får inte vara sant! Vi har ju bara varit ihop i tre månader!
- Vad? Vad är det? Älskling, vad är det?
- Men fattar du inte..? Det är ju...
Hon är så chockad att hon sätter sig ner på golvet. Tårarna tränger fram.
- Vem? Vad är det? Vem!?
- Herr Vardag!


Fortsättning följer...

Bloggfri måndag fram tills att de ringde från skolan i morse. Synd bara att jag som vanligt inte kunnat sova något i natt. Äsh, det är bara att pallra sig iväg. Biologi och kemi, känns som ett säkert kort.
I kväll så kommer jag lägga upp historien om Herr Vardag. En rätt sjysst kille som både Sarah och jag är rätt bekanta med nu.

P

Vet ni hur många gånger jag lyckades säga nej till mina egna begär igår? Det är helt otroligt! Jag motstod kladdkaka, godis och chips flera gånger om! Jag är så nöjd med mig själv.
Efter ett gratulationsevent hos Sarah så åkte jag och Pussen hem till pappa. Där fick jag minsann inte titta på Dirty Dancing och kunde inte somna. Eftersom han legat och pratat i sömnen halva natten så kan jag inte säga att jag har haft jättetråkigt heller.
"Över... För fläskläppen är redan ute."

Nu är det jag som ska vara hurtig och hoppa ner i träningskläderna, CYKLA ner till sporthallen och gymma. Fest äre!

I kväll blir det "Flickan som lekte med elden".

P

Inlagd av: Gregor, 2009-09-15 21:58

Finns väl en anledning till att araberna bara äger mindre än 1\30 del av världens resusrser och kapital, inga nobelpristagare prducerar dom heller och en arabisk studie visade att en arabisk arbetare lägger ner 28 minuter om dagen på själva arbetetet. Dubai är ett desperat försök för att kunna fortsätta konsumera utan någon egentlig produktion och hela Dubais arbetskraft består av importerade icke muslimer. Vi vet nog vart den stan är på väg, tillsammans med oljan."

Har jag inte alltid sagt det? De är ju inga ljushuvuden direkt.

P

Det är alltid svårare när det är svårt men trots det så blir det inte lättare när det är lätt.
Den arbetslöses vardag präglas av idel väntan. Nyss mötte jag min granne vid postlådan och hon frågade:
- Jaha, är det bra annars?
Jag tittade på henne, frågar hon mig?
- Öh, jo. Det är bra. Den arbetslöses vardag - vänta på posten.
Hon skrattade. Sen sa hon:
- Som om post är så spännande..!?
HON har inte varit arbetslös. Det är ju dagens happening.

Men faktum var att idag fick jag ju äntligen mitt brev som jag skulle fått fredagen när jag kom hem från Kreta. Jag kan säga att det var på något sätt bättre att det kom idag. Igår vad jag låg när jag gick och la mig. Allt bara snurrade omkring i huvudet på mig. Det stör mig att jag inte vet hur mitt liv ser ut om ens två veckor. Jag har ingenting som håller mig kvar här, men ingenting som gör att jag vill flytta.
Stockholm känns långt bort och plugga känns ännu längre bort.

För att rensa tankarna och blåsa ut onödigt innehåll så åker jag i väg till min lilla Pärla. Jag vet inte vad jag orkar idag men jag tänkte i alla fall rida ut en sväng. Vi får helt enkelt se.
I kväll kanske jag åker och gymmar. Springer några kilometer och kör lite överkropp, bara eftersom jag inte varit där på två månader.

P

Gissa vem som bestämde sig att ta sig i kragen? Och jag vet att ni hoppar omkring hemma i era stugor av glädje eftersom ni saknat mig så det gör ont. Mina bloggexem har försvunnit nu och har börjat läka riktigt fint.

Annars då?
Jo, alltså. I Whatstone händer det ju som vanligt inte så mycket, men i Mowtown-Motala pågår det febril aktivitet. Jag försöker få kontakt med mina få vänner som jag har, som inte går i skolan, jobbar, tränar, bantar eller sysslar med något annat typ av tidsfördriv för lite catch-up och taco. Det innebär Sofie times två (A och K, iofs har de jobb båda två..?), Maria, Sarah och Sofia. De sistnämnda två tappra soldaterna kan man alltid lita på så de har redan svarat.

Innan jag packar mina ridkläder och slänger in dem i skuffen så ska jag trycka i mig ännu lite mer av den där äppelpajen jag gjorde igår. För att inte överdriva så satt den riktigt fint, mitt i prick.

P