Fördjupningen

Jag kysser hennes nacke. Sakta. Lyfter upp hennes hår för att komma åt överallt. Hon sitter i soffan och läser med jag vet att det brukar funka. Snart blundar hon och börjar känna efter. Där! Nu slöt hon ögonen. Jag böjer mig fra och kysser hennes öra. Hennes andhämtning blir tyngre. Hon vänder sig mot mig och kysser mig sakta. Det var länge sedan det kändes såhär skönt. Min hand letar sig in under hennes tröja, upp mot bröstet.

- Är inte klockan åtta snart?!

Rösten skär genom luften som skriket från en galen apa.

Herr Vardag sitter i fåtöljen bredvid soffan. Jag kommer av mig.

- Är det inte Ally McBeal vid åttatiden?

Herr Vardags röst ekar i rummet. Han stirrar på oss. Hon slutar kyssa mig och tittar på klockan.

- Kan vi inte skynda oss lite? Ally McBeal börjar åtta.

Hon kysser mig på halsen. Skynda oss?  Det är som all upphetsning är som bortblåst. Hon drar upp min skjorta och börjar kyssa mig på magen. Men det känns inte som förut. Inte när han sitter i fåtöljen och tittar på. Iaktar.

- Vad glor du på? säger jag argt.

- Er, såklart, sbarar han utan att vika en tum med blicken.

- Fattar du inte att du pajar ett schyst förhållande genom att hänga efter oss hela tiden?

- Jag förstår inte vad du menar, svarar han med sin torra, sprucka röst.

- Hur kan du inte förstå? Du är ju efter oss hela tiden! Inte ens när vi åkte på semester fick vi vara ifred. Tre dagar på Mallorca, sen kom du med dina resväskor!

- Älskling, försök slappna av, säger hon och fortsätter kyssa mig på magen.

Men jag kan inte slappna av. Inte när Herr Vardag sitter och snyter sig i fåtöljen, två decimeter ifrån oss.

- Så fort du kommer in i rummet så dör allting! Det är som att du luktar hårbotten! Gammal hårbotten är allt jag kan tänka på när du är med!

Herr Vardag verkar inte ta åt sig. Han bara fortsätter titta på oss.

- Jag förstår inte vad du menar. Det är mitt jobb. Jag ska leva tillsammans med er tills ni skiljer er eller en av er dör... oooops! Nu måste ni snart ner i tvättstugan om ni ska hinna till Ally!

Min flickvän tittar på klockan.

- Skynda!

Men det känns inte bra längre.

- Hörrö. Det funkar inte. Det känns som om vi känner varandra för väl. Som om det hela gick för fort. Tycker inte du det?

-Jag vet inte, kan vi inte försöka ändå? säger hon och försöker dra ner mig i soffan.

- Nej, sluta... Jag har nästan ont i huvudet. Allvarligt, jag vet inte om jag är redo för ett förhållande än. Alltså jag kom ju precis ur ett förut och kanske att jag inte har varit ensam, för mig själv tillräckligt...

Hon nickar Hon har varit med om det här förut. Hon ser sorgsen ut där hon sitter i soffan.

- Dessutom är det innebandy i kväll och jag har inte varit där på över tre månader.
Jag reser mig upp. Börjar plocka ipordning träningskläderna från garderoben.
- Kan inte du ta tvättstugan i kväll? Så kan jag ta ett par öl med grabbarna efter bandyn?
- Okej, svarar hon.
- Sjysst! Vi ses.
Jag slänger prylarna i väskan och sticker.
Hon sitter ensam kvar. Eller egentligen inte ensam. Herr Vardag sitter bredvid.


Fortsättning följer.