Del 1.

Problempresentationen

Vi ligger omslingrade i sängen. Nakna. Jag känner hennes andning mot min nacke. Förutom några ostrukturerade dagar på jobbet har vi legat såhär i snart tre månader. Hånglat. Älskat. Hyrt video. Älskar. Hånglat. Fnissat. Tagit alldeles för långa sovmorgnar. Hånglat. Älskar. Brottats. Haft kuddkrig. Hånglat. Älskat. De bästa tre månaderna i mitt liv. Hånglat. Älskat.

Hon börjar kyssa mig i nacken. Jag älskar när hon gör så. Jag ryser i hela kroppen. Jag får gåshud på varenda millimterer av min kropp. Hjärnan kopplas ur och allt som finns i hela världen är hennes mun mot min hud.
Plötsligt rivs stämningen sönder. Det ringer på dörren.
- Låt det vara, säger hon och fortsätter upp mot mitt öra.
Jag försöker lägga mig tillrätta igen. Jag vill att det ska bli lika skönt som innan. Det blir det inte.
- Undra vem det kan vara?
- Någon som vill sälja något kanske, svarar hon, ligg still!
Ringningen övergår i knackningar. Knack, knack, knack.
- Låt dem tro att du inte är hemma!
Knack, knack, knack.
- När, jag måste kolla vem det är. Det är söndagsmorgon, vem kan det vara?
Jag virar det ena täcket runt min midja och går ut i hallen. Tittar ut genom dörrkiken. I trappan står en man. En liten, grå, glåmig man i brun kostym. Han ser ut som att han jobbar på någon statlig instutition. På administrationsavdelningen. Han tittar rakt in i dörrkikens lins. Stirrar mig stint i lgonen.
- Ja?
Mannen ägna mig knappt en blick. Han tittar förvi mig, in i lägenheten.
- Jag ska bo här.
Hans röst är så torr och så knastrig att det isar i bloget. Det skär i genom luften som ljudet av naglar mot griffeltavla.
- Va? Vad snackar du om?
- Jag ska bo här från och med nu!
Han tar ett kliv in i hallen, men jag ställer mig i vägen. Han stannar upp. jag vänder mig mot lägenheten och ropar:
- Älsking, vet du nåt om att nån ska bo här?
- Klart jag inte gör, svarar hon inifrån sovrummet och fortsätter, kom hit, jag är inte klar med dig!
- Nej, sorry, alltså. Det här är min lägenhet. Tyvärr, du har nog kommit fel...
Mannen suckar djupt. Han går tillbaka till trappen. Äntligen.
- Nu är det nog inte ni som bestämmer om jag ska bo här eller inte. Så är det bara.
Innan jag hinner stäga dörren kastar han in två bruna, slitna resväskor i hallen. Han tränger sig förbi.
- Jag kommer att bo hos er från och med nu.
Han stannar upp vid hallens enda tavla. Betraktar den. Tar tag i ramen och hänger den lite på sniskan. Han tar ett kliv tillbaka och ler nöjt.
- Och det spelar ingen roll om ni flyttar, för då kommer jag bara efter.
Han fortsätter in i lägenheten. In mot sovrummet. Där ligger min flickvän i sängen. Jag springer ikapp mannen och ställer mig i vägen för honom.
- Hörrö, vad gör du? Älskling, ta på dig kläder!
Han snerglar in i sovrummet.
- Jo, nu är jag ett hundra procent säker på att det är här, säger han med sin torrt sakliga röst och fortsätter, men låt inte mig sötra. Forsätt me det ni höll på med. Det är lika bra att ni vänjer er vid att jag är här. Jag kommer alltid att finnas vid er sida, vad ni än gör.
- Älksling? Har du tagit på dig kläder? Den här dåren är på väg in i  lägenheten!
Min flickvän kommer ut i mina träningsbyxor och en skjorta som också är min. Jag börjar förklara vad som har hänt.
- Alltså, den här lirarn bara knatar rätt in i lägenheten...
- Förlåt, jag har ju inte presenterat mig, säger den grå mannen och skrockar lite för sig själv, som om det vore kul. Mitt namn är...
- Åh, herregud. Det får inte vara sant!
Min flickvän är tvungen att hålla i sig i dörrmarmen, så chockad blir hon när hon inser vem som tagit sig in i lägenheten.
- Det får inte vara sant! Vi har ju bara varit ihop i tre månader!
- Vad? Vad är det? Älskling, vad är det?
- Men fattar du inte..? Det är ju...
Hon är så chockad att hon sätter sig ner på golvet. Tårarna tränger fram.
- Vem? Vad är det? Vem!?
- Herr Vardag!


Fortsättning följer...