Så känns det just nu. Mitt hjärta har en frusen inneboende med pajat självförtroende som inte mår så bra.

Sjukt ändå att man börjar lyssna på en låt som av en händelse stämmer så bra in för tillfället? Kanske inte just med att jag fyller på glasen och lossar tungans band, men just den meningen sitter liksom mitt i prick.

Efter att ha skjutsat in T & B till Motala så ringde jag Martina och vi åkte och solade. För första gången på riktigt länge kunde jag slappna av i solariet och känna att jag var lugn. Det var något av det bästa jag gjort på länge. Efter solningen åkte jag hem för att ta en promenad till McDonalds där Sofie väntade på mig (eftersom jag och Maria blev brädade av Hanna) och där har vi suttit fram till... ja, för en halvtimme sedan. Vi har inte träffats sedan utekvällen, bara pratat på telefon, och vi hade mycket att ta igen. När jag bara några minuter innan jag träffade henne stod på mitt rum var jag nära bristningsgränsen. Jag ville bara lägga mig ner och gråta. Jag var helt slut.

Nu ska jag göra det gamla vanliga sen väntar nog min säng. Min fruktansvärt obekväma säng.

Tack för att jag har er.

P