Från hjärtat

Idag är det söndag och söndagar för mig är ungefär lika med deppardag. Jag har hållt modet uppe ganska länge nu tack vare goda vänners hjälp. Det som gjorde att jag nu kom på andra tankar var att en svunnen vän hittat tillbaka.
Denne vän brydde sig, rådde om mig och gav mig komplimanger som stärkte mitt självförtroende. Det är det jag behöver nu. Även om ytan ofta är ganska starkt och hård tampas jag med mig själv. Det sitter Ett Litet Fan på min axel och ropar elaka saker till mig varje dag, från det att jag stiger upp på morgonen tills dess att jag sluter ögonen på kvällen. Självbilden är det viktigaste och har just nu rätt låg standard. Att jag, som några säger. är som en öppen bok känns för mig långt borta. Det är nog ingen som vet allt, inte ens jag. Det finns så mycket som jag vill säga och så mycket jag vill att ni ska veta.

En annan svunnen vän har inte hört av dig trots att jag för länge sedan lagt ner min värja. Att vara vänner trodde jag var något man var för evigt. Jag har dock lärt mig under resans gilla gång att vänner är något man måste underhålla. Vänner är som fina blommor, de måste vattnas, behandlas med en varsam hand och behöver kärlek annars vissnar de. Vänner är någonting man inte kan få för många av, precis som min far sa: "Att ha en bästa kompis är väl ingenting. Jag har flera stycken." och det har jag också. Jag är oerhört tacksam att jag har er och det vet ni. Ni är alla mina bästa vänner.

Idag fick jag ett meddelande från en kär vän. Det löd:
Du är bra.

En annan, sig kallad, vän har falnat. Det fanns ingenting kvar. Nu är han borta.
Vänner, de kommer och går men riktiga vänner, de består.

P