När jag var mindre så hade min pappa en tendens att alltid vara försenad. Jämt. Det spelade ingen roll till vad. Discot på lågstadiet - jag fick åka hem sist. Handbollsträningen - jag fick vänta längst. Det var alltid så. Jag tror jag kan ha fått någon sorts bestående mem från dessa tider för idag klarar jag inte av att vänta. Det är absolut värsta jag vet, näst efter broccoli och sill. Att stå och fördriva tid på bussen, att sitta och vänta på ett tvprogram eller bara väntan i största allmänhet. Jag blir skogstokig.
Hela min dag har bestått av väntan. Och jag sitter fortfarande och väntar.
Jag väntar.... Jag väntar....

P