Trodde aldrig jag skulle kunna känna mig såhär ensam!

Nu står jag äntligen på egna ben. Ni tror säkert att det känns skitbra. Sådär underbart som att flytta hemifrån och få inreda allting själv, och givetvis betala allting själv. Men nej, jag sitter i ett rum mitt ute i skogen och gråter. Jag förstår inte vad jag har gett mig in på riktigt. Jag börjar i morgon som Groom till Sofia Spaak och Christoffer Andersson. Jag ska jobba som deras hästskötare. Till och med när jag skriver det pirrar det lite extra i kroppen men när jag inser att jag sitter här... Ensam... Så avtar pirret ganska snabbt.

Jag vill ha tillbaka min sommar. Det har varit den mest oslagbara sommaren hittills. Det tråkiga är att den tog slut idag. I dagarna flyttar vår älsklingsTove till Norge och börjar arbeta på en oljerigg, typ... Och den 25:e flyttar BästisBeate till Dubai! Dessa personer är några av de som gjort min sommar så minnervärd. Personerna skulle jag kunna rada upp här en efter en men då skulle inte det bli lika spännande.

Redan innan jag åkt hemifrån så kom jag på mig själv att jag saknade Martina. Det är rätt sjukt. Jag saknar redan Sofie, Beate, Tove, Malin och Hanna. Jag kommer sakna ihjäl mig efter er. Jag kommer sakna den här sommaren. Jag kommer sakna Motala som jag aldrig trott jag skulle sakna.
Jag saknar mamma och pappa lite med.


Det här blev inget hypat inlägg men jag känner inte jag är 100 nu. Det blir säkert bättre, får vi väl hoppas. Annars är jag väl tillbaka i Motala inom... 3-4 dagar? : )

Förresten, läs min gamla blogg liinet.blogg.se


Hörs inom kort. (Innan jag ska lägga huvudet på kudden...)

P