Japp, såhär ligger det till.

Fredagen den 19 kl. 12:45
Linnea studsar ner för stallbacken i Nydala och tänker "Gud, vad lätt allting känns idag. Jag är inte alls så trött som jag brukar vara. Vad skönt att kroppen äntligen börjar vän..." PANG.
(Kanske inte riktigt Pang-pang, utan mer "poff")
Jag ligger på backen och tjuter, håller mig över höger ben och skriker. Jag inser snabbt vad det var som hade hänt. Jag har tsukat foten. Igen. I samma skor som förra gången och gången innan det. Det har hänt igen. Att jag aldrig lär mig.

Tapper som jag är kryper jag på knä in till stallet där ingen bryr sig. Jag ligger i stallgången och tjuter så att kinderna är helt våta. Jag kravlar mig in i sadelkammaren och får tag i en gammal fleec-linda som jag snor runt.
Jag ringer mamma, Gunilla och Malin för att fråga om de tycker att jag ska söka för det, alla säger JA! Såååå, Marie och jag åker in till Mullsjö vårdcentral där Muhammad väntar på mig. I 40 minuter undersöker han min fot och undrar vem som har lindat om den. Han tyckte det var proffsigt gjort.
En remiss till röntgenavdelningen i Jönköping ligger i min hand och jag sitter i bilen på väg in, i ridkläder med Marie brevid mig.
Inne i Jönköping runt 4 på eftermiddagen, halv 6 kommer jag in och får ta 8 st bilder. Jag får gå och sätta mig i väntrummet igen och efter en stund kommer hon ut och säger att jag måste ta en bild till.
Efter 9 bilder och två timmars väntan fick jag en ny remiss till ortopediavdelningen på akuten. Det var bara att hoppa iväg dit. När jag väl är där inser jag att det är lite mer än en vanlig stuknig. Jag börjar tjuta och är rädd för att något är brutet. Jag vet fortfarande ingenting. Klockan är halv 8 när vi får komma in i "gipsrummet" som det står på skylten till dörren. Där får vi vänta ytterliggare en timme på att Shan ska komma och göra en stabilitetsundersökning där han upptäcker "glapp" i fotleden och någon diffus skugga. Med remiss till Motalas oropediavdelning får jag åka därifrån halv 11. Pappa hämtar mig i Jönköping runt halv 12 natten mellan fredag och lördag. När jag kommer hem kan jag nästan gå på foten igen och allt känns ganska lungt. Men orden doktor Shan sa innan jag gick var "de ska göra en 100% stabilitetsundersökning på dig under narkos så jag länkar bilderna och skickar en remiss till Motala!". Narkos - usch.

Lördagen den 20 kl. 11:30
Jag, mamma och Moa kliver in på Motalas akutmottagning där de ska undersöka foten för att veta hur de ska hantera skadan. Jag blir hänvisad, efter 1,5 h väntan, till ett rum dit två doktorer kommer. En lång och smal, och en kort och knubbig. De fastställer att det är en stukning och att jag har ont. (Nae?) De säger att en stabilitetsundersökning under narkos känns lite väl mycket men de ska titta på bilderna innan de ger ett definitivt svar. De säger "du kan nog lägga dig och sova en stund så kommer vi... om ett tag."
Sagt och gjort. Jag sov i en timme och väntade sammalagt 2 timmar innan en av doktorerna kommer in och säger att en gipsskena är det de planerar att göra. Ledbandet är antingen helt av eller trasigt.
Så här sitter jag.


This is the way it looks today


 

Gipset och jag strike a pose.




Suuuueeerttt är det. Fan vad tungt det är. Känns så jävla meningslöst eftersom jag KAN både gå och köra bil med foten utan gipset. Men nu är det så här. Visserligen ska det bara sitta på en vecka...

Åhh.. :(

Tyck lite synd om mig...


P