Jag slapp grebil/gerbil/gräbil/greibeil-fanskapet som Sarah tydligt har deklarerat att hon, starkt ord, hatar. På morgonen när jag kom ut så var hon noga med att påpeka att den sprungit till Norge och tillbaka i det där jävla gnisslande hjulet.
På eftermiddagen, när jag då hade åkt, hade hon ändrat innehållet i storyn och då hade avståndet ökat till Sydafrika och tillbaka. Att råttan överlevde den natten var ett mirakel!

Jag tänkte på en annan sak. När jag sprang genom grannens trädgård igår för att berätta för dem att jag var hemma (så att de itne behövde komma in och mata katten klockan 8 på morgonen) så fick jag en återblick från barndomen. När man var liten och sprang just över grannens trädgård för att gena så var man så busig och fräck man kunde bli när man var liten. Igår jämförde jag det med att köra mot rött, som jag visst råkade göra. Var är värlen på väg? När ska det bli busigt att springa över grannens tomt igen? För jag saknar det.

Nu ska vi ta tag i dagen (OBS KLOCKSLAG) och efter det blir det nog en tupplur.

Pews.