Min senaste dagar har varit som en sju helvetes berg och dalbana. Undra om det är så här det känns att vara i klimakteriet? Jag vågar nog påstå att det nog är i höjd med det i alla fall.

Från att ha varit på den högsta av toppar, stark och ensam veta att man klarar av precis i allt med lite hjälp och stöd från sina vänner och sin familj så föll allt samman likt ett korthus.
Men rätt person fick mig tillbaka dit igen, där jag för några veckor sedan var. Jag var den där ni såg segla runt på rosa, stora moln lite högre upp än alla andra. Ren lycka. Rent välbefinnande.

Igår föll jag igen. Den här gången hårt men annorlunda. Men jag trodde inte jag kunde falla så hårt utan att det skulle göra speciellt ont. Det gäller bara att våga se framtiden, även om den inte ser så ljus ut så kommer det gå om man kämpar. Det kommer gå om man vill! Allt jag vill är att du finns kvar.

Jag älskar min familj mer än någonting annat.

P