Självdiciplin.

Det är inte lätt när det är svårt, som Sarah sa senast i fredags och det håller jag med om. Mitt liv har varit peace of a cake från dessför innan Thailand. Men verkligenheten hinner ikapp mig ibland och det får mig att bara dunsa in i väggen. Det är inget jag egentligen oroar mig för, absolut inte. Jag är egentligen mer typen av människa att inte oroa sig. Men ni som känner mig vet hur jag reagerar. Mitt förra inlägg vad väl typen av ett sådant inlägg som hasplas ur mig när jag studsar fram och tillbaka mellan väggarna. Ni som känner mig vet också vad det är som kommit upp på tapeten igen. Ni som känner mig vet hur ni sa göra. Ni behöver bara låta mig vara ett slag.

Men är det inte skönt ändå? Att veta att när det gör ont i hjärtat alltid vet att man alltid kan lyfta luren och slå en signal? När själen får skrubbsår så vet man att någon bryr sig och att det alltid finns någon, oavsett tid på dygent, som ställer upp och bara finns till? Att inte alla alltid förstår, precis som jag själv, det spelar liksom ingen större roll. Att bara ha dem som jag vet bryr sig i den mån att de vill att jag ska må bra - tryggar mig och lugnar väl också en aning, skulle jag tro. Det jag tampas med på insidan kommer finnas kvar, föralltid? Men huvudsaken är att man ser de stunder som faktiskt är riktigt bra. Som faktiskt gör att man kommer ihåg att man log och skrattade utan eftertanke. För det har jag gjort många gånger den senaste tiden. Jag har verkligen mått riktigt bra.
Jag vet dock inte hur jag kommer må i morgon, mycket kan också bero på att jag är riktigt trött nu. Alltid kanske kommer kännas lättare och ingenting för svårt? Men det gäller bara att orka ta tag i det, orka göra allting och orka vara sig själv. Där kom det. Att orka vara sig själv.

God Natt.
Ni vet vilka ni är som betyder något för mig, och jag är oklanderligt glad att jag har er.

P