Den som spar, den har. Det har alltid mamma sagt och så sant som det är sagt så hade jag lite sega ostbågar från min likvaka förra helgen. De satt ungefär där de skulle, mitt i mellan ryggen och magen och nu är jag proppmätt. Igen. Det är dags att ta tag i livet lite i morgon igen. Simning på morgonen och gymmet på eftermiddagen. Sen blir det spinning med Hanna på tisdag, onsdag får det bli lite kondition, precis som på torsdag då det är spinning med Mallan igen. Jag längtar redan. Jag ska nog komma igång att söka lite jobb i veckan också. Det var liksom ett tag sedan. Jag kanske till och med ska anväda telefonen och ringa några samtal, men det vet man aldrig.

Men efter lite vånda med ostbågarna nu så känner jag mig genast mycket tapprare. Jag trodde för en sekund att jag skulle vara ganska deppig i kväll, med goda vänners visa ord och goda vänners enkla stöd gjorde mig på gladare humör igen. Nu måste jag bara lista ut hur jag ska göra för att inte hamna i denna situation en gång till. Jag vill verkligen inte men jag tror jag har funderat ut hur magen säger att jag ska göra, för att få ut maximal lycka ur livet för tillfället. Och jag tror att det kanske kan bli riktigt, riktigt bra om jag kan lyckas vänta en sekund eller två på mig själv.
Jag vet att ni inte förstår speciellt mycket men det är väl lite av själva grejen. De som står mig närmast vet vilka problem jag dealar med nu så de är säkert med på någon av noterna i alla fall.

Helen är i alla fall i London nu, och inte på förfest med mig och Malin. Hon är borta i 7 månader, om jag inte minns helt fel, så hon får skylla sig själv med allt hon kommer missa i Motala, eftersom det är en så händelserik stad att det nästan spricker på bredden. Hon får väl helt enkelt se till att ha det så himla kul då?!



Förövrigt saknar jag mina bästa. Jag saknar er rätt otroligt jättemycket just nu. Det kommer och går, såklart, beroende på hur mycket man har att tänka på här hemma men en söndag som denna så saknar jag er 200 av 10. Helt klart. Det är ju söndagar som denna som man ska sitta i er lägenhet vid sporthallen, spela GH och åka till McDonalds innan stägning. Jaa, det är just en sånhär söndag som man också kan kalla Ben and Jerryssöndag. Meen, ingen B&J-söndag utan Tove och Beate. Det går bara inte för sig.

Ni vet ju lika väl som jag vilken bild det är som gäller när man saknar gänget, vilket jag gör nu. Saknar till och med Hanna och Sofie. Sofie som jag till och med har pratat med idag och träffade senast igår? Jag saknar liksom helheten! Jag saknar ER!

Nog med saknandet. Nu ska jag nog sakna att ha ett jobb lite. . .

P