Jag bytte precis några korta strofer med min vän Frida via telefon. I just detta sammanhang så tycker jag att det är bra att bolla erfarenheter med henne och låta mig ha henne att luta mig mot eftersom man lungt sagt kan säga att det blåser lite nu.

Samtidigt satt jag och läste Aftonbladets Söndagsbilaga där rubriker som "Vårmode", "Mitt barn skär sig" och "Jag tänder inte på min kille" underströks på tidningens främsta sida.
Under alla dessa rubriker vilar ett ideal eller en slags norm att jämföra sin verklighet med. Har man rätt kläder? Är jag tillräckligt lycklig? Har jag ett tillräckligt bra samliv?
Det som jag reagerar på är att vi pumpas ideligen med olika ideal, oavsett typ eller sort. Även om vi blundar för denna sortens media så möts vi av den dagligen. Det är ingenting vi väljer, det är verkligheten. Vi kan däremot välja i fall vi ska ta åt oss eller inte. På den punkten är vi människor så olika. Vissa är starka, bryr sig inte och går utan problem sin egna väg. Vissa är däremot lättpåverkade, utan identitet och med dålig självkänsla. Det är de människorna med dålig självkänsla som förlorar på att läsa rubrikerna.
Jag är trött på att jämföra mitt liv med alla andras. Jag vill klara av att jämföra mitt liv med mitt liv. Strävan efter att hitta de goda ting som gör mig lycklig, strävan efter att hitta de stunder där jag känner mig nere och ledsen. Vad är det som faktiskt påverkar livet så mycket att de kan få en att på loppet av minuter känna att man övervinner allt. Idag är jag starkt. Idag är det ingen som är mår bättre än jag. Till att man bara vill dra huvudet i väggen. Glömma allt. Låta en somna och hoppas på att man vaknar upp, lyckligare, sundare och snyggare. Allt detta för att kunna peka på vad det är exakt som gör att jag känner som jag gör.

Snyggare.
"Allt ligger i betraktarens ögon!"
Vem dömer mig?
Det är ett uttryck som jag har svårt att ställa mig till. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
När jag får en negativ kommentar har jag svårt att förvandla den till något positivt. Jag tar åt mig och det ligger och gror. Månader och åter månader följer med dålig självbild över just kommentaren och saken i sig.
Varför ska det hindra mig för att vara den jag är? Varför ska kommentaren om hur man ser ut stoppa en från att göra det man vill?
Jag kan konstatera att jag är trött på att låta personer sura ner min vardag. Fruktansvärt trött på att höra att man inte duger. Men vad ska jag göra?


Man ser ut som man gör - deal with it, för utan plastikoperationer eller mirakelkurer kommer du få leva med det resten av livet.
Hädanefter råder det omprogramering på den här punkten. Nu ska det bli ändring på torpet, allt som har med självbild och självkänsla att göra.


Det är väl helt enkelt dags att börja se lite bra ut?

Det är bara det att det är lättare sagt än gjort.



P