Att vara ett skilsmässobarn

Jag lever i en så kallad "modern familj". För er som inte hört begreppet innan så innebär det att man lever i en familj där mannen och kvinnan redan har barn från ett tidigare förhållande. Plastsyskonskaran kan bli oändlig men i min "familj" är vi bara fyra platssyskon.

För ett tag sedan var jag på 18-årskalas hos min mammas nya mans systers mans son. Ni hör själva hur det låter. Där var också födelsedagsbarnets biologiska pappa, platspappa, plastsyskon, nya syskon och biologiska syskon. Sällskapet blev uppåt 40 personer.

Jag är ett skilsmässobarn sedan sju år tillbaka och har idag lärt mig leva i situationen. Värre var det när man i tonårsåldern, vilsen i sin personlighet, knappt visste vart sina nycklar på nyckelknippan ledde. Ett tag hade jag tre "hemnycklar" men var det då tre olika hem?

Att känna sig vilsen är verkligen en av bieffekterna när föräldrar separerar. En annan bieffekt är också att lära sig leva i två helt skilda världar. Hos mamma är det vissa regler som gäller, att man ska hjälpa till med maten och man ska dessutom städa rummet minst en gång i veckan. Hos pappa hade vi städhjälp, åt aldrig gemensamt på kvällen och jag fick duscha hur länge jag ville eftersom varmvattnet inte tog slut lika snabbt.

Att leva i dessa helt skilda världar vande man sig vid ganska snabbt. Man fungerar lite som en kameleont och smälter tillslut rätt bra.

Dessutom medförde detta också att man tvingades att planera. Jag valde att bo vissa dagar i veckan hos mina föräldrar. Den ene bor flera kilometer ute på Vadstenas landsbygd och den andra bor i Motala. Det blev ett pendlingsavstånd på nästan tre mil, utan bussförbindelse. Att man glömde sina badkläder när det var skolsim gjorde inte saken lättare och att gång på gång tvingas förklara för läraren att man inte kunde åka hem och hämta dem, skolböckerna eller läxan som skulle ha varit inne förra veckan, gav alltid ett minus i anteckningarna.

Den ekonomiska frågan gjorde också det svårt med garderoben. Att ha dubbla uppsättningar jeans, skor och gymnastikkläder var inget alternativ i min värld. Jag fick helt enkelt bo i en kappsäck.

Varevig dag släpade jag en stor hockeytrunk fram och tillbaka till skolan med läxböcker, vidare till stallet med ridkläderna, hem igen med skolkläder tills nästa dag. Packade om väskan. I med gymnastikkläder, necessär, läxorna, pärmen, skolkläder och inte fick jag glömma ridkläderna, ridstövlarna och stalljackan. Framförhållning och planering var något jag var tvungen att lära mig annars hade min tonårstid aldrig fungerat.

Idag bor jag i bakluckan på min bil. Det fungerar rätt bra det också. Där har jag allt jag kan tänkas behöva under en vecka. Locktång, ridstövlar, skärp, kläder, skor, hårspray, regnkläder, ridbyxor, gummistövlar och ungefär fyra olika jackor. Det har såklart varit ett problem för mig men idag har jag hittat en lösning, däremot saknar jag att inte ha en garderob där nytvättade kläder hänger på varsin galge, sorterade efter färg och strumporna i en låda. Nej, nu ligger de minsann huller om buller i olika kassar, väskor och plastbackar i bak på mitt silvriga vrålåk.

Något som jag idag reflekterat över som kommit som en bieffekt av att vara ett skilsmässobarn är den eviga ekonomifrågan. Jag gick under gymnasiet en idrottsprofil med inriktning ridning vilket mer eller mindre krävde tillgång till egen häst. Jag hade förmånen att få låna en ponny utav en vän till min ena familj. Att dela upp stallkostnader, skoningar, försäkringar, tävlingslicenser, medlemskort, träningar, tävlingsavgifter och utrustningskostnader mellan familjerna var ett helt företag. Fick man en oväntad utgift en månad blev det ett himla liv och som oftast försökte jag lösa det på egen hand. Att slänga upp en faktura för en veterinärkostnad på tusentalskronor fick inte förekomma, då det hade ödelagt hela vår, redan tajta, budget.

Det är trots allt barnen som drabbas när föräldrarna skiljer sig. Förhoppningsvis klarar de av att bo i närheten av varandra och skapar därför inte stora bekymmer för barnen. Men det finns de föräldrar som drar iväg milsvids från deras barns hemort där skola, vänner och andra aktiviteter finns. De barnen tycker jag synd om och jag kan samtidigt känna att jag har haft det rätt bra ändå.

Jag hörde om en familj i Stockholmsområdet för några år sedan som gick isär. I samband med händelsen köpte/hyrde den nysplittrade familjen ytterliggare en lägenhet. Barnen bodde kvar i lägenheten där familjen bott tillsammans innan. Varannan vecka flyttade den ene föräldern in samtidigt som den andra bodde i den andra lägenheten en bit bort. Nästa vecka var det byte. Barnen bodde kvar i sin lägenhet men den andra föräldern flyttade in. Snacka om att underlätta för sina barn. Detta måste vara en förmån för barnen vilket måste ha gett dem chansen att inte bli så splittrade som barn idag kan bli av att flytta fram och tillbaka.

En annan bieffekt var att alltid vara ett bekymmer. Var det inte pengar, så var det säkert skjutsningar. Var det inte skjutsningar så var det nya byxor eftersom de andra sprack. Hur man än vände och vred på situationen så kom man alltid att vara den där som skapade problem. Man var alltid ett bekymmer ekonomiskt eftersom man var en vandrande kostnad på två ben. Det handlade alltid om mat, kläder, försäkringar, hobbys eller aktiviteter med kompisarna. Det handlade om den föräldern som slapp betala, inte den föräldern som fick chansen att ge sitt barn nya skridskor till hockeyträningen, gav den möjligheten att få följa med på skolresan eller chansen att mätta en tom mage. Var man inte lika mycket hos båda föräldrarna blev de löpande kostnaderna större hos den ena familjen och mindre hos den andra och eftersom det alltid känns för barnet som att föräldrarna strävar efter att ha ett så billigt barn med så lite utgifter som möjligt så drar man sig som barn för att följa med vännerna på bio eller ens fråga om den gemensamma klassresan. Som det skilsmässobarn som jag är så kan jag inte påstå att jag har missat chansen att umgås med mina vänner, absolut inte. Det handlar givetvis om att prioritera. Jag valde bort dem och satsade på min idrott i stället, vilket jag ångrar bittert idag.

Det som jag idag stör mig mest på är diskussionen om "barnledighet". Jag vet inte hur många som hört talas om den men jag hör den titt som tätt och jag kan inget annat än att bli riktigt förargad. Min mammas nya mans systers nya man sa en dag när vi var där och fikade att:

- Det är så skönt att vara barnledig nu i två helger.

Jag förstår tanken. Barnen binder ofta upp föräldrarna och speciellt när de blir lite äldre då de kräver skjutsningar, veckopengar och andra sorters uppbackningar. Men varför väljer man att skaffa barn när man känner en lycka i att få vara "barnledig"? Vem fick föräldrarna att tro att man kan vara förälder på halvtid eller deltid? Att vara förälder är ett heltidsjobb. Har de glömt det? Hade inte föräldrarna valt att separera hade de aldrig fått chansen att vara "barnlediga" förutom korta stunder en fredag eller lördagskväll när barnen blivit äldre och kanske är borta hos några vänner. Då förstår jag att man som förälder uppskattar den stund man har för sig själv men när man tvingas dela sina barn med en annan och bara har dem hälften av den tid som man som familj skulle ha haft tycker det är skönt att få vara barnledig måste jag erkänna att jag tycker att de tänker fel. Jag blir så illamående när jag tänker tanken att föräldrarna i dagens samhälle väljer att spendera mindre och mindre tid med sina barn. Som förälder ska man sträva efter att få så mycket tid gemensamt med de barn man har som möjligt eftersom moderna familjer blir allt vanligare och vanligare.

I mina ögon ska man inte skaffa barn om man inte är förberedd på att varje dag dela deras problem, sorg, glädje och svårigheter. Man ska dela deras vardag och stötta dem. Inte på halvtid eller deltid. Man är alltid en förälder och ska alltid finnas till hands. Det innebär också vissa förpliktelser men samtidigt oförutsagda händelser.

När ett barn får orden "du är hos pappa den här veckan så jag tänker inte betala skolresan" eller "du vet vem du ska fråga om skjuts den här veckan eftersom du är hos din mamma och inte hos mig" tar det sönder dem bit för bit och gör dem så vilsna att de knappt vet att de känner sig välkomna hem. Om de ens känner att de har ett hem och inte ser deras kappsäck eller senare, deras baklucka på bilen som deras hem och bara stannar till på olika adresser för att få någonstans att sova.


P