Nu har jag uttryckt mig i skrift för känslor jag burit på i nästan tio år vilket ger en känsla av att falla platt. Mycket finns kvar inom mig men det mesta har jag nu fått utlopp för. Att få vara liten i pappas varma famn kändes också bra. Att få bara barn för en stund igen och fälla tårar obehindrat. Det omfamnar det där lilla som gör ont inuti en för en stund och hjälper en att resa sig upp, stark, igen.

Vissa andra saker gör att vissa dagar är såklart lättare än andra. Jag visste vad jag gav mig in på men när känslorna blir för stora svallar de lätt över. Det gör alltid ont att sakna någon men det gör ännu ondare när man vet att det tar lång tid innan man ses igen. Det som värmer är att man vet att man på något sätt har en riktig vän, som alltid lyssnar och finns till. Om inte direkt i alla fall i tankarna.

"Är det värt att kämpa för?" frågade en vän och jag har inget annat svar än att det är klart det är. Jag har aldrig varit så lycklig och känt mig så obehindrad av omvärlden som när jag träffar denna vän.

Jag har pratat om det där badet sedan jag vaknade vid halv sex och nu ska jag ta mig i kragen och hoppa ner. Det kan få bli en bra avslutning på en annars ganska kass dag. Det är väl ändå tur att man har vänner och familj som bryr sig när man känner sig deppig och låg. En pappa som gör varma mackor på beställning och köper hem choklad i obegränsad mängd. Hade jag inte haft det hade jag inte varit där jag är idag. Vänner och familj alltså. Inte chokladen...

Ta hand om era vänner där ute. Det är viktigt, men viktigast är att ta hand om sig själv.

P