Min pappa berättade för mig att hans barndomsvän nyss fick reda på att hans spelkompis en dag i förra veckan innan han skulle hämta barnen på dagis och fritids bestämt sig för att gå framför tåget. Det var en man med fru och tre barn. Man trodde han var lycklig. En riktig Svensson-Svensson.

Men hur kan allting gå så snett? Hur kan allt faktisk gå så snett att man väljer att inte finnas till längre? Att man väljer att lämna denna jord för en himlafärd långt bort till ingenstans? Att man väljer att svika de som man älskar mest av allt? Sina barn? Att göra någon så ledsen? Att prägla deras liv med "det är de barnen som inte har någon pappa, han som tog sitt eget liv"? Men samtidigt. Har han inte rätt att bestämma över sitt eget liv? Vem bestämmer annars över livet om man själv inte kan rå på det? Han var kanske så olycklig att ingenting kunde råda bot på hans tankar och på hans ledsna själ? Han kanske kände att han hade hamnat fel? Vad gjorde han här?

Jag har så svårt att förstå den tanken. Jag vet bara inte varför. Varför tar man sitt egna liv? Det är väl visserligen bättre än att ta någon annans liv.
Vi kan helt enkelt inte ens bestämma över vårt eget liv. Det är sjukt. Vem som helst kan ta det ifrån dig hur som helst, när som helst och just därför ska vi vara rädda om det. Tror man inte på rekarnation så har vi trots allt bara ett liv och vi borde leva varje dag som att det vore den sista.

Ta hand om er.

P