Lustigt va? Man tror ju att tårarna måste ta slut någon gång, men det verkar vara som regnet. Det slutar liksom aldrig.

Läskigt att vakna upp mitt i natten och inbilla sig att allt varit en märklig dröm, sedan slås man av verkligheten. Låter som en kliché. Sovit har jag väl gjort sådär kan man väl sammanfatta det som. Sova och äta är numera det värsta som finns. Det är inte kul någonstans. Det kroniska illamåendet som har vuxit fast i bröstet på mig verkar bli kvar en stund.

Hoppas att det här sveper över fortare än fortast. I morgon åker jag och tränar med Doris, på onsdag är det hoppträning. Det är i alla fall någonting som jag kan fokusera på.

P