Jag som trodde och hoppades på att försöka få det här att vara en mysig höstmåndag (alla som känner mig vet att höst och måndag inte rimmar med mysig, mest med ensam, regning och grå) lyckades ganska bra fram till ungefär fem minuter sedan. Ibland är det så att tårar rullar och spciellt har de en tendens att rulla okontrollerbart. De går liksom inte riktigt att häjda.

Nu är det inte så illa som det låter men jag är ju sådan i naturen. Jag tar inte gärna tjuren vid hornen och rider igenom stormen. Jag flyttar det gärna till i morgon och kanske till och med till nästa vecka, varför inte till nästa månad när man ändå är igång och flyttar runt på saker. Vi är ju såklart olika men det är verkligen någonting jag är expert på. Jag borde nog till och med vara värd en magisterexamen i att skjuta upp saker.

Det är dock tur att man har personer i sin närhet som tycker om en, värdesätter en och bryr sig för annars hade jag antagligen koolat vippen om bara några år på grund av ryggproblem eftersom jag antagligen gått omkring och burit på allt. Sen är det ju så att när man väl har tappat något på vägen, råkat snubbla på en uppskjuten sak, så kommer ju såklart allting på en gång. Om jag nu borde vara expert på att skjuta upp saker kanske ni tror att jag även är kanoners på att hantera konsekvenserna, men se där. Det är liksom typ just där skon klämmer. Det är just där jag börjar gråta okontrollerbart när någonting inte går som det skulle eller borde gjort.

I vilket fall. Det är alltid värre på måndagar. Ny vecka - nya problem. Fel.
I vilket fall! Det är alltid lättare på måndagar. Ny vecka - nya möjligheter! Möjligheter till förändring och så är med basta denna gång. Nu lovar jag här med mig själv att släppa bomberna när ni minst anar.
Maria, i morgon är det just du som kommer få känna av tryckvågorna av mina Hiroshimaliknande bomber.

Sov gott med er nu. I morgon tar jag min kalender med mig och beger mig på nya äventyr. Då är det ridtur med Marret, lunch med Sarah och träning på kvällen. Tumme upp för mig!

P