Det har varit ett längre bloggstopp här, det råder det minsan ingen tvekan om men ni kan inte ana hur skönt det verkligen har varit. Konstigt också att stoppet inföll det datumet som det ändå gjorde. Det fanns ingen ambition eller känsla att vilja göra någonting åt det. Däremot så funderade jag lite idag och kom fram till att jag saknade det litegran. Inte att resten av Motala som inte redan vet allting om mig också kan få möjligheten att läsa om det utan att jag får en inre tröst av att skriva och känna mig vald. Ni kanske inte förstår, men jag gör! That's the point!


Anyway

Solen är här och jag är lika starkt just nu som knoppar på träden som brister, tussilagos som letar sig upp i geggamojan och brännässlor som sticks. Ungefär så bra är jag nu. Tillsammans med Maria och Sarah som jag fikade med idag är jag ännu lite starkare och med en citat: "God vän, några hästar och underbar natur" så är jag nästan oslagbar. Jag kan faktiskt nå toppen och till och med vinna det här loppet. Det känns inte kört. Skönt.

Ni vet när man precis har sått vårsådden i sånadär fina ränder som det bara kan bli på riktigt bra harvade fält och jag ser det - då blir jag euforisk och varm i hela kroppen. Vilka änglar va? Som orkar lägga energi på det och vilket fjantig tjej som blir lycklig av det.

Hur som helst. Lycklig tjej alltså.

Ungefär så lycklig som en skitig häst i vårsolen!

P